Snart drar jag, Erica och Catrin iväg till London. På Torsdag. Kommer shoppa byxorna av mig. Eller nja kanske inte, vill helst behålla dem på. Annars då? Jo jobbar på, gör smycken till någrastycken i julklapp. Har bakat julgodis med mamma och syster i torsdags. Inte direkt finaste på denna jord men blev goda. Har köpt 3 av 5 julklappar. Är svårt det där med julklappar. Köpt saker som folk typ önskar sig, sen vet inte vissa vad de önskar sig så man får luska ur dem det på något sätt. Jag är likadan, önskar mig saker men samtidiga är de sakerna jag önskat mig för dyra för en julklapp också. Inte direkt att jag förväntar mig skrivaren från Canon som går på 1 300 kr. Men så blir det ju tyvärr när man är fotografiintresserad som jag är. 

 

Mer då? Jo livet rullar på. Lite trött och samlar kraft inför jullovet då jag kommer jobba i princip varje dag. På Pite Havsbad och på Challenge på kvällen. Men det är kul med jobb så ska inte gnälla. Sen att samla ihop pengar till att eventuellt flytta hemifrån om någon månad är ett måste. Samtidigt så är det ju så mycket saker som man vill ha till en lägenhet så att det blir perfekt. Att det liksom blir ens hem. Ett ställe som jag kan kalla för mitt. Bara mitt. En sådan önskan har väl alla någon gång i livet. 

 

Vid denna årstid blir jag lite poetisk/dyster eller vad man ska säga. Humöret är inte alltid på topp fast alla mina vänner säger att jag alltid är så glad och "söt". Så är ju inte alltid fallet. Medicinen gör det den ska, men biverkningarna tär på en i slutändan. Att aldrig ha en känsla om att faktiskt vara hungrig. När jag är dunderhungrig visst, men inte som alla andra att man tänker "kanske är dags att äta middag nu". Så har inte jag då jag äter denna medicin som tyvärr är en av biverkningarna. Försöker att göra så gott jag kan. Vänner har sagt "Men äsch det är väl bara att trycka i sig allt du kan fast du är mätt". Nej det är ju inte bara så. Tyvärr. Herbalife Shaken hälper. Flytande föda hjälper mycket. Nu tänker folk "fan vad hon gnäller", fan hon har ju ätstörningar", "fan vad hon vill att folk ska tycka synd om henne" och blablabla. Bryr mig inte om sånt längre. Och det älskar jag med medicinen, den hjälper mig att blir "vanlig" fast det inte finns något som heter vanlig. Jag är speciell som alla andra också är fast på mitt eget sätt. Älskar mig själv för det. Att kunna säga att man älskar sig själv för första gången på flera år är fantastiskt. Snyft snyft va? Ne inte direkt. Alla har det så någon gång. ALLA. Medicinen gör att jag kan strunta i vad andra kanske tycker och tänker om mig. Jag kan strunta i folks idiotiska kommentarer. Livet har blivit lättare för mig. 

 

Vad har gjort livet lättare för mig? Dessa människor: